CS Centipede ligger i omloppsbana

och den första lastskytteln har precis landat på plattan. Lådorna med artefakterna lastas omsorgsfullt och försiktigt ombord. Kupol nr. 7, Gäststugan, har varit mitt hem i dryga tre veckor. På något sätt känns det nästan vemodigt att stänga dörren och dra nyckelkortet.

CS Centipede är ett fraktskepp och det finns begränsat med passagerarhytter, det finns bara tre stycken. Så Raiukam Mawi och Onaw Alan delar en hytt, Cambrissa och jag delar en och professorn får en egen. Jag går en sista gång ner till utgrävningsplatsen för att ta farväl. Jag hoppas kunna återvända hit med en annan expedition men som freelance skribent vet jag ju aldrig var ödet för mig (eller rättare sagt: redaktionen).... En sista blick, stryker med handen på den helt fantastiska muren och de vackert utmejslade hieroglyfer innan jag går tillbaka till plattan där Centipedes skyttel väntar.

Äntligen på väg hem....

CS Centipede är ett relativt moderne cargo/proviant/fraktskepp, uppgraderad med antimateria reaktor kan den flyga i warp 5. Besättningen består av befälhavaren Vallko Mari, 2:a piloten Arnos Jaddi, navigatören Tusco Drefa, maskinchefen Gene Meri, 2:e maskinist Lompo Tsalu, läkaren Liala och sjuksköterskan Islae Mayo.

Det första jag gör när jag har öppnat ryggsäcken och plockat upp min skärm är att ringa hem.

- Layala Ralu.

- Hej Layala, det är Hailey. Jag lovade ju att ringa, nu är jag ombord på CS Centipede och vi är på väg hem till Jorden. Än så länge flyger vi i impulsfart men skall snart gå över i warp. Om inte något oförutsett inträffar borde jag vara hemma om ca två veckor. Och jag kan verkligen säga att jag längtar!

- Mmmm.... att du längtar hem till hästarna, visst. Men jag undrar om inte din hemlängtan har något med din pojkvän att göra...??

- Jo, det har du jo naturligtvis rätt i, säger jag och försöker bevara en så lugn, låg och avslappnad röst som möjligt.

- Du vet ju själv hur det är när Mawey är borta i flera veckor.

- Mmm.... jo, jag vet. Mawey har varit på Lehigawa sen du åkte till Crion E7, jag väntar honom hem i morgon. Är verkligen hjärtligt trött på att vara grässänka, som tur är så har jag dina fina hästar att rida och ha roligt med. Och förresten, hade tänkt fråga dig många gånger - jag har aldrig träffat Adrien, finns han på riktigt? För han är aldrig här när jag rider och ser efter hästarna.

- Nej, när jag är ute på uppdrag som nu senast på Crion E7 så bor han i sin lägenhet i stan. Det blir mer praktiskt då han kan bara gå till jobbet istället för att ta svävaren.

Det är ju i och för sig inget lögn, bara med en enda undantag - det finns ingen lägenhet i stan, Adrien stannar på Tectronic när jag inte är hemma. Åååhhh... Adrien.... jag kan knappt bärga mig tills jag är hemma. Saknaden och längtan blir inte mindre när jag minns vår sista heta natt ombord på LWSS Aurora....

- Jaha, på så sätt, då förstår jag. Tyckte bara det var konstigt men ville inte fråga dig innan.

- Eftersom Adrien inte vet ett smack om hästar så var det likaså gott att han stannade i stan. OK - då håller du ställningarna i två veckor till och jag ringer när CS Centipede har landat. Ha det gott så länge, hälsa Mawey och klappa hästarna från mig, vi hörs.

Allt väl så här långt. Nu känner jag hur hungrig jag är. Dags att inspektera matsalen och replikatorn. Hoppas att det finns något riktigt gott på menyn då jag känner för att fira hemresan. Och visst finns det mina favoriter på menyn:

B'turian burger

Bonzell grönsaks mini-quiche

Klaaela nebula pannkakor

Nelato svampsoppa

Nelurian frukt juice 

Jag tar matbrickan och sätter mig ner hos studenterna. De är naturligtvis besvikna över att inte ha kunnat fullfölja utgrävningen. Jag blev så fascinerad av det Mawi berättade så jag frågar:

- Mawi, du har ju fått några extra fria veckor - då har du ju chansen att boka en semesterresa till Minbar?

- Ja, det kunde vara en god idé, jag skall fråga mina bröder om dom har lust att följa med. Det är inte så ofta vi har hunnit umgås sen våra föräldrar dog för jag är antingen i skolan på Kamyria eller ute på fältet.

Jag skulle också gärna besöka Minbar en gång i framtiden, men vet att minbarer inte är speciellt förtjusta i jordbor även om krigen är förbi för länge sen. Och det långa, blodiga och totalt onödiga kriget är ett klassiskt exempel på kulturkrock. Det började med att ett Minbariskt krigsskepp mötte ett Federation skepp. Minbar skeppet hälsade med öppet vapensystem, vilket är en Minbarisk fredsgest. Federation skeppet missförstod och avlossade en fotontorped som totalt förintade det Minbariska krigsskeppet. Hmm..... historien är full av liknande missförstånd som eskalerade till full krig och jag tänker i mitt stilla hur många konflikter skulle kunde undgås om man kommunicerade istället för att skjuta först och fråga sen....

Mätt och belåten går jag tillbaka till min hytt. CS Centipede är en cargo-fraktskepp så jag har inte förväntat mig någon lyx men är positivt överraskad över hur komfortabel hytten är. Bekväma sängar, en soffgrupp med vilstol, datorkonsoll med interskärm för hologramuppkoppling och hemmabio - och det finns till och med badrum med duschkabin. Efter veckorna i Gäststugan på Crion E7 känns det här som en femstjärnig lyxhotell.

CS Centipede har nu gått upp i warp, nu bär det av hemåt.

Cambrissa är inte här så jag går ut i från att hon är antingen tillsammans med Onaw (jo, jag har sett hur dom två ungdomarna tittar på varandra hela tiden) eller så har hon gått ner till lastrummet för att kolla lådorna.

Jag krullar ihop mig i vilfåtöljen och  bläddrar igenom bilderna hemifrån. Jag har tagit en massa kort på Layala tillsammans med hästarna, boningshuset och trädgården med alla vackra Rhododendron buskarna som blommar till olik tid och i alla regnbågens färger. Och det finns också många kort på dom spektakulärt vackra solnedgångarna över Drolginia bergen.

Ser också att jag har bara ett enda kort på Adrien och mig tillsammans med hästarna. Inte så konstigt egentligen, för han och hästarna klickar liksom inte. Om det är för att mina hästar kan känna att han inte är en äkta människa eller om det är för att Adrien inte är programmerad för att umgås med djur skall vara osagt. Men det spelar ingen roll egentligen, tycker jag, hästarna är en del av mitt liv och Adrien fyller i resten. Åååhhh.... mmmm....fyller.....bokstavligen.... När jag minns våra hetaste stunder och ser för mitt inre syn hans mjuka, känsliga händer och den stora, underbara, urläckra och alldeles fantastiska kuk så känner jag hur det snabbt blir riktigt fuktigt i trosorna....